Det var en såndan där dag. När vi hade några barn. Men vi delade ändå barngruppen. Jag blev kvar på avdelningen med två barn, de andra tre, tror jag det var, gick till salen. Vi var inne, troligtvis på grund av vädret.
Ett av barnen som blev kvar var hjärtskärande ledsen över att hon inte hade fått följa med till salen. Tidigt behöver barn få lära sig att hantera besvikelser i livet. Hårt men sant. Efter att hon hade lugnat sig funderade jag vad vi kunde göra som var roligt, men ändå lugnt. Det tog mej endast ett per minuter. Sedan hade jag bestämt att vi skulle måla med fingrarna. Jag plockade fram papper och färger, med flickan fortfarande snyftande förklarade jag att vi skulle måla. Båda barnen var genast med på noterna! Både upp i varsin stol medan jag hämtade vaxduk och förkläde som täcker både kropp och armar. Jag drog av långärmde kläder, bara i fall att.
Sedan satte jag tre låga burkar på bordet med en klick färg i varje. Jag gav snabba korta instruktioner.
Sätt fingrarna i färgen och måla med fingrarna.
Det konstiga med barn är att om man inte ska måla med fingrarna eller händerna, så är både fingrar händer och halva ansiktet nersmetat om man vänder ryggen till. Jag vände mej för att hämta två burkar till, och när jag vänder mej tillbaka till bordet tittar två barn storögt på mej med förundran i blicken.
Jag tog tag i ett av barnens händer. Satte den i en valfri färg och satte handen på pappret. Sedan gjorde jag lika med det andra barnet. För att sedan verkligen ge barnen upplevelsen att måla med fingrarna, så tog jag den andra handen och satte den i en annan färg.
Det finns många olika sorters barn. Bland annat finns de den sortens barn som inte sitter ner med ett pyssel i mer än 5 minter. Sen är det klart! Bra! Finito!
Ett av barnen var ett sådant barn. Jag satt mitt emot båda barnen. med kameran i högsta hugg. Jag dokumenterade deras händer, kladdet, barnet. Upplevelsen stod de för själva. Och hur länge sitter de? Två barn, ensamma, utan något som kan störa deras koncentration. De sitter koncentrerat i säkert en halvtimme! Det är inget kladdande. Det är inget slängande. Vi pratar om barn i 2 års ålder med värsta trotset och temperamentet. Lugnare barn får man leta efter! Jag säger då det.
Barn tre droppar in. Hon är fortfarande trött. Hon vill sitta en stund i famnen när hon kommer. Så vi sitter tillsammans och tittar på när de två andra målar. När en av barnen har målat klart, då är det tredje barnet redo att måla.
Hur ofta händer det? I ett daghem med x-antal barn per barngrupp. Att barn får sitta ner utan att bli störda, att få sitta så länge de bara orkar, utan att känna stress?
Jag jobbar med barn i 1-3 års åldern. Det är meningen att vi ska göra det här, och det där och så ska vi inte glömma detta! Vi ska promenera, gymnastisera, utforska... Vi ska träna motorik, finmotork, påklädning...you name it!
Såklart så ska vi inte glömma alla nya rön! Alla ska vara lika värda, och behandlas likvärt, men inte lika, och så ska vi se till att vi håller på GENUS!
Det är för det första totalt omöjligt att hinna med allting och samtidigt hinna med barnen. Samtidigt som jag säger detta, så vet jag att det är troligt att barngrupperna kommer att bli större.
JAg vet hur min vardag ser ut. Jag vet hur många barn jag har. Jag vet hur det är att komma på morgonen och en hel flock med barn springande emot mej! Innan jag hinner säga hej till mina kolleger har jag troligtvis behövt sätta mej på huk för att krama den som kommer för att hälsa på mej.
Alla barn har ett eget utrymme, en egen personlighet. De har integritet. De behöver ha egen tid med sin personal, de behöver kunna krypa upp i famnen och veta att det är värdefulla och att vi har tid.
Ett barn som annars har svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Blir plötsligt helt inne i den uppgift hon fått, bara för att hon har möjligheten. Bara för att hon inte blir störd av att någon annan gör något, eller vill påvisa att det är deras tur.
När jag jobbar med detta, och ser detta. När jag ser hur viktigt det är för barn med små grupper. Då hoppas jag verkligen att de som bestämmer ska förstå att barnen behöver tid och utrymme. De behöver kärlek och värme.
De behöver inte stress och utrymmes brist. De ska inte behöva strida för att få uppmärksamhet.
De ska ha rätt till att utvecklas och skapa i den takt de själva vill och klarar av. Se bara på alla dessa skapelser! Jag gav samma möjlighet till alla barnen. Med undantag för att det för det mesta är omöjligt att vara endast 2 barn på avdelningen. Men alla fick möjligheten att pyssla tills de själva inte orkade mer. Det gällde bara att se till att börja i tid, och inte ta barn allt för nära lunchen.
Ett mycket kul pyssel, hur de valde att märla med figrarna var också roligt att föja. Många målade med 4 fingrar, plickar sträck. Men sedan var det ett rörande av alla färger ihop med varandra också. Eller båda av dessa varianter.
Att se färgburkarna var också kul. Hur färgerna blandades och bildade ett vackert mönster.
Att vad? Ja, alltså. För att få kritorna att smälta så behöver man en värmepistol. Man blåser het luft på kritorna tills de smälter och börjar rinna.
